Detta var mina tankar inför samma helg i fjol. I år står jag inte på startlinjen som jag lite i fjol hade hoppats. Nu har många bussar rullat i väg med VL-resenärar och min kompis Jenny är i en av den och jag önskar henne ett stort lycka till! nästa år kanske är det min tur?
Drömmen om att köra världens största långlopp har plågat mig i många år redan men än en gång får det vänta. Det hela började nog med att jag för ca tio år sedan inom en tre års period lyckades ha en fotledsfraktur i vänster fot och sedan kraschade jag milt sönder vänster knä inte långt därefter. Två smällar på ett och samma ben vid två ledpunkter. Inga konstigheter med det. Det finns folk som har fått vara med om mycket värre men just de två händelserna är något som har präglat mitt liv ganska mycket.
Efter smällarna var skidåkningen nästan den ända motionsform jag kunde idka utan att känna smärta och nästan den ända motionsform jag också vågade idka. Operationen och rehabtiden av knät är något av det värsta jag har varit med om i hela mitt liv hittills. jag undvek många aktiviteter i många år som jag tyckte var för riskabelt. Jag ville inte hamna ut för en ny smäll och det var så många aktiviteter som var smärtsamma och gjorde ont.*
Det var då efter alla km i spåret drömmen om Vasaloppet föddes. Min skidteknik har nästintill varit obefintlig även om jag nött km efter km i spåret sedan jag lärde mig skida vid ca tre års ålder. den obefintliga skidtekniken är också en orsak till varför jag ännu inte genomfört VL tidigare. skall man som kvinna ta sig fram 90 km på skidor krävs nog ett som annat. en bra förutsättning är att ha en någotsånär smidig skidteknik, "fan anamma" lider jag nog ingen brist utav.
Nu har jag gått i skidskola och är relativt nöjd med min teknik även om det finns 1000 saker att förbättra. Jag är redo för att köra världens största långlopp men förbannade knä...(det högra alltså den här gången)
För att se det positivt så har jag ännu ett år att finslipa tekniken. Nytt år, nya tag.
*Sen flyttade jag ju till Sverige och delade boende med en då blivande fysioterapeut(sjukgymnast) som hjälpte mig mycket med att bygga upp grundfysiken igen och framförallt få bort rädslan jag hade att nästan all aktivitet gör ont. Sen har jag ju sprungit ett 42195 m och varit yrat och letat efter kontroller i skogen och lite till. För bara tio år sedan trodde jag att det inte var möjligt med min kropp.