lite längre redogörelse

Jag vaknade med -27 grader på termometern hemma igår. Efter velande hit och dit bestämmer jag mig ändå att för att åka till Vörå och kolla in läget. På väg till Vörå möter vi många bilar med takboxar som troligtvis har varit till Vörå och vänt men det skrämmer mig inte. Väl framme i Vörå visade det -33 grader på mätaren när vi parkerade bilen. Information om att starten är framskjuten uppdagas och jag möter upp Liza och vi förbereder och för start. Beslutet att mera köra det hela som en träningsrunda övervägs pga. temperaturen. Det får ta hur länge det vill och det är helt ok att när som helst kasta in handduken.
Startskottet gick klockan 11.00 och inte bara mina skidor utan även många andras var nog trögare än trögast i det skedet. Jag var ju tvungen att putta på för att ens komma mig neråt i nedförsbackar! Mina skidor kunde ha blivit sålda ganska billigt just då. Ingen aning om vad temperaturen låg på.

Efter några kilometer känner jag att det dessutom börjar riva till inne i knät (det nyligen opererade) och smärtan blir bara värre och värre för varje kilometer. Jag skidar i snigelfart och pumpar på mellan 170-180 slag/min ändå. I detta skedet funderar jag allvarligt på att stiga av.
Efter andra vätskekontrollen vid Kuckus (15 km) väljer jag att ändå fortsätta lite till. Efter ett tag så känner jag inte någon smärta i knät längre och ju närmare tredje vätskekontrollen jag närmar mig desto bättre börjar mina skidor fungera. Efter tredje vätksekontrollen vid Kimo (21,5 km) var jag hur pigg i kroppen som helst och skidorna fungerade bättre, dock inte optimalt, så inga planer på att kasta in handduken här inte. Pumpen slår i bättre takt.

Jag fräser på i spåret och kör förbi skidåkare efter skidåkare. Allt är något sålunda frid och fröjd ända tills jag närmar mig saftkontrollen Kaalapää (47 km, 11 km till mål), den näst sista vätskekontrollen. Jag känner att mitt blodsocker håller på att sjunka till låga nivåer och magen blir lite upprorisk, (kanske ropade den efter påfyllning?) samt att höger triceps småkrampade lite. Det är inte alls långt till vätskekontrollen och när jag väl får i mig blåbärssoppan så tar det inte länge innan den är upp igen. Sockerchock på tom mage? Jag står länge och försöker samla mig och funderar på hur jag skall göra. Jag börjar gnata på vidare i spåret och mittiallt är mag- och armkrämporna borta.

Temperaturen har sjunkit en aning och mina skidor börjar gå allt trögare igen och jag passerar den sista vätskekontrollen. Vid fyra km börjar höger triceps turbokrampa och inte vad jag än gör hjälper det. Höger arm går överhuvudtaget inte att använda, så det blir a la Gustav Vasa in till mål. Först i bastun efteråt får jag igång höger arm igen. Det kändes som att de sista 11 km tog lika länge att skida som resten av loppet.

Hela denna färd tog mig 6.24 h, men vad nu det. Jag kom ju i mål i kölden. En fin och lärorik träningsrunda med gott sällskap blev det. En sak är säker, det är nog inte sista gången jag deltar i Botniavasan. Jag tyckte arrangemanget var riktigt bra ordnat. Synd bara att temperaturen avskräckte många från att ens komma till start. Kölden kände jag under dagen inte av förutom att den gjorde mina skidor lite onödigt tröga under vissa tillfällen. Träningsvärk har jag endast på framsidan av smalbenen, av alla ställen. Ja kanske lite på bakdelen men det är nog obetydligt.

Ännu känns lite som om jag skulle ha baksmälla fortfarande. Lite illamående vilket troligen beror på vätskebrist Jag har pimplat en och annan liter vätska men det lätta illamåendet ger ändå inte med sig. Något yr känner jag mig också men det är troligtvis en förkylning på gång i kroppen.

Nya tag nästa år?!

Oj vad långt det blev. Till sist, ha en bra vändag!